Hur vet man hur mycket man älskar sina hästar innan det händer dem något. Hur känns det att förlora dem man älskar? I morse fick jag uppleva detta fruktansvärda då hästarna var borta från hagen. 5min sen till jobbet och ropar på hästarna innan jag kommit in i hagen. Ropar igen innan jag går in för att hämta maten. När jag kommer ut igen är det fortfarande inga hästar som möter upp mig. Min första tanke var att de är längst bort i hagen. Jag börjar gå dem till mötes men inga hästar kommer... Tankarna far i huvudet, är de stulna eller har de rymt... Freeman skulle aldrig hoppa över staketet och staketet ja, det var ju helt. Jag kommer ut vid den platsen i hagen där jag ser att de inte finns där, inte någonstans. Vid det här laget så grät jag krokodiltårar och mitt hjärta slog så hårt att det gjorde ont i bröstkorgen. Vart är mina hästar, alla tre är borta och jag trodde inte att det var sant. Upp med telefonen och ringa, Erik eller polisen... Jag ringde Erik, försökte få fram att hästarna var borta och efter fjärde försöket hörde han vad jag sa. Jag kommer upp direkt sa han och innan jag hann att lägga på hör jag Erik säga att Jag ser Hidalgo, jag ser Hidalgo. Jag-Va? Erik-Han står i skogshagen som de gick i förut. Är du säker, frågade jag och det var han. Grindtråden in till skogshagen var av och inte ett sår på hästarna. Kan ha varit ett vilt djur som sprungit av tråden eller så har den brunnit av. Sämre början på dagen går inte att få känns det som. Som väl var slutade det bra! De följde med mig tillbaka och kunde få sin mat :)

Fegis som ska till veterinären imorgon. Då får vi veta om det är en kille som vi tror eller om det är en tjej!!

Kalvar... Alltså hur söta kan de bli!!