Så bar det iväg till ridhuset idag när det regnar så mycket. Den nya hästen sköter sig jätte bra hemma och kliver rakt in i transporten  upp och hjälpa Tessan med Kira in i transporten (som jag tror att hon fixar snart själv!!) När vi väl kommer till ridhuset så är det två fjordningar där inne var av den ena är lös och de jagar på den så den springer i stress... varför man äns gör så och vad det är man vill uppnå förstod varken Tessan eller jag. Jag gick som vanligt ett par varv med honom så han skulle vara lugn och trygg. Idag behövde jag bara upprepa uppsittningen en gång och andra gången stod han stilla jätte duktig!! Det var mycket att kolla på idag då det var fyra hästar och vi i ridhuset så han stannade ganska många gånger. När fjordingarna hade gått så blev han mer och mer istadig och stannade hela tiden på medellinjen och ville inte annat än att följa efter Kira... han bockade till tre gånger var av sista gången gjorde han som en skruv i så min högra höft gjorde ganska ont... jag svor för mig själv och skrittade vidare. När vi kommit nästan ett helt varv så stannar han igen (medellinjen...) och drar i tyglarna var av det gör svin ont och jag svär lite till... fan jag kan ju inte sluta rida nu när han är så här istadig utan förtsätter. Han "ger" sig efter en stund och jag börjar göra halt-skritt-halt-skritt osv. Han börjar tycka det är roligt och jag fortsätter till traven och han gör samma sak idag travar tills jag säger till om att sakta av Jag upprepar skritt-trav-skritt momentet ca 5ggr /varv och han bjuder in i traven till slut! Vad lättad jag blir att han slutade vilja ha av mig då jag trodde att det var kört där ett tag... men med facit i handen så kändes det som om vi först tog ett kliv fram sen två bak för att sedan gå fram tre steg!! Han känndes så fin i traven på slutet att jag bara måste vara nöjd idag med honom! Även om jag nu har as ont i svanken... mer än tidigare i veckan, så är det konstigt nog värt det på nått sett... konstigt det där vad hästar kan göra så man "glömmer" smärtan